Abram är alltså på väg hem från att, med hjälp av några av sina tjänare, grundligt ha besegrat världens största invasionsarm, som dessförinnan hade skövlat och lagt under sig ett större antal riken än det rimligen kan ha funnits tillräckligt många människor att befolka. Sina tjänare och andra rikedomar har Abram för övrigt lurat till sig under sitt kringflackande liv som bedragare.
     Nu möter han sodomiternas kung, som först tänkte sätta sig upp mot den onda armn, men som sedan flydde från sammandrabbningen när han såg att slagfältet var ojämnt. Mötet sker tydligen i Sävedalen. Nu ska vi se vad som händer.

18Och Melki-Sedek, konungen i Salem, lät bära ut bröd och vin; denne var präst åt Gud den Högste.

Jaha... Träffen med Sodom-kungen gick tydligen smärtfritt och nu är vi framme vid mötet med Salems kung. Eller om han var präst. Eller var det bartender han var?

19Och han välsignade honom och sade: "Välsignad vare Abram av Gud den Högste, himmelens och jordens skapare!

Nu tog han tydligen på sig prästrollen och fjäskade till det ordentligt för Abram, som vid det här laget antagligen är Jordens härskare tack vare sina talrika och stridsdugliga tjänare.

20Och välsignad vare Gud den Högste, som har givit dina ovänner i din hand!" Och Abram gav honom tionde av allt.

Tionde än väl ett slags primitiv skatt där man betalar 10 % av allt man äger eller tjänar. Man kan fråga sig varför Abram betalar skatt till den här fjanten som inte ens var med och besegrade det onda imperiet. Antagligen blev han lite rädd när killen började välsigna Gud. Gud är lite lynnig och man vet aldrig när han byter sida och hjälper någon annan att besegra en.

21Och konungen i Sodom sade till Abram: "Giv mig folket; godset må du behålla för dig själv."

Man kan förstå att det var brist på folk. Med så många riken och så liten befolkning att fördela hade Sodom antagligen inte mer än en handfull invånare.

22Men Abram svarade konungen i Sodom: "Jag lyfter min hand upp till Herren, till Gud den Högste, himmelens och jordens skapare, och betygar

Om jag känner Abram rätt kommer han att behålla både de erövrade slavarna och krigsbytet.

23att jag icke vill taga ens en tråd eller en skorem, än mindre något annat som tillhör dig. Du skall icke kunna säga: 'Jag har riktat Abram.'

Oj! Gubben har gått och blivit ärlig på gamla dar. Fast det är nog bara det gamla vanliga; han vill göra bot innan han dör. Han hoppas att lite frikostighet i marginalen ska uppväga ett liv av girighet och röveri.
     Vad han menar med "riktat" vet jag faktiskt inte. Möjligen är det fråga om begynnande senilitet.

24Jag vill intet hava; det är nog med vad mina män hava förtärt och den del som tillkommer mina följeslagare. Aner, Eskol och Mamre, de må få sin del."

Vad hade Aner, Eskol och Mamre med det hela att göra? Mamre ägde visserligen det där trädet som Abram bodde under och Aner och Eskol var Mamres bröder, men inte hade de något med krigsbytet att göra? Men Abram vill väl visa sig generös.