Om den här historien ska handla om Abram och hand brorson Lot tvivlar jag på att det fanns tillräckligt många människor för att berättiga så här många kungar. Med tanke på att Abram föddes 290 år efter syndafloden, som tog livet av alla människor utom fyra par, kan de inte ha hunnit speciellt långt mot att uppfylla Jorden. Lägg till detta det utdragna liv de levde (eller påstås ha levt) på den här tiden och folkmängden krymper ytterligare. Abrams egen far var till exempel 70 år när han fick sin första son.
     Sammanfattningsvis var de riken som de här konungarna regerade över antagligen inte mycket större än en släktgård.

2att dessa begynte krig mot Bera, konungen i Sodom, Birsa, konungen i Gomorra, Sinab, konungen i Adma, Semeber, konungen i Seboim, och mot konungen i Bela, det är Soar.

Nu är vi uppe i nio kungar med nio olika riken, vilket bara gör det hela ännu mer skrattretande. Att de dessutom startar krig mot varandra är helt enkelt sinnessjukt. Nåja, vi får lägga på minnet vilka det var som startade det här kriget.

3De förenade sig alla och tågade till Siddimsdalen, där Salthavet nu är.

Jag antar att detta pekar på att det vore ganska meningslöst att erövra det, eftersom det snart kommer att förvandlas till ett saltträsk. Men det kan ju inte de krigiska kungarna ha vetat.

4I tolv år hade de varit under Kedorlaomer, men i det trettonde året hade de avfallit.

Så nu kommer han och vill hämnas. Tja, det är väl det kungar är till för.

5Så kom nu i det fjortonde året Kedorlaomer med de konungar som voro på hans sida; och de slogo rafaerna i Asterot-Karnaim, suserna i Ham, emerna i Save-Kirjataim

Hade de där stackarna som blev massakrerade av Kedor-killen och hans underhuggare något alls med det där folket, som hade tröttnat på hans styre, att göra? Antagligen inte. Det var väl bara några byar som råkade komma i vägen och som plundrades för att försörja hären. Så gjorde man ju förr i tiden. Man kunde inte tåga utan att plundra, för då skulle soldaterna svälta ihjäl.

6och horerna på deras berg Seir och drevo dem ända till El-Paran vid öknen.

Och hur skulle de där hororna klara sig i öknen? Där fanns väl varken kunder eller vatten? Men det var det väl ingen som tänkte på.

7Sedan vände de om och kommo till En-Mispat, det är Kades, och härjade amalekiternas hela land; de slogo ock amorerna som bodde i Hasason-Tamar.

Om jag inte har räknat fel är vi nu uppe i arton olika riken. Ju fler det blir desto mindre blir den genomsnittliga befolkningen och därmed minskar också värdet på de erövringar som invasionsarmn roffar åt sig. Snart är vi framme vid tillståndet "en man - ett rike".

8Då drogo konungen i Sodom, konungen i Gomorra, konungen i Adma, konungen i Seboim och konungen i Bela, det är Soar, ut och ställde upp sig i Siddimsdalen till strid mot dem -

Äntligen är det någon som gör motstånd. Förhoppningsvis kan de sätta stopp för den här galenskapen. Den unga mänskligheten är få nog som det är utan att någon ska behöva starta krig för att begränsa befolkningstillväxten.

9mot Kedorlaomer, konungen i Elam, Tideal, konungen över Goim, Amrafel, konungen i Sinear, och Arjok, konungen i Ellasar, fyra konungar mot de fem.

Tack, vi vet redan vilka brottslingarna i den här sagan är.

10Men Siddimsdalen var full av jordbecksgropar. Och konungarna i Sodom och Gomorra måste fly och föllo då i dessa, och de som kommo undan flydde till bergsbygden.

Så Sodom- och Gomorra-kungarna var rädda för jordbecksgropar och vågade inte vara kvar, men ändå var de klantiga nog att trilla ner i dem. Nåja, då var det tre kungar mot fyra. Vi får hoppas att det går bra ändå.

11Så togo de allt gods som fanns i Sodom och Gomorra, och alla livsmedel där, och tågade bort;

De plundrade alltså städerna och lämnade sodomiterna och gomorranerna att svälta. Det var ju snällt. Men var tog de där andra goda kungarna vägen? Kunde inte de stoppa galningarna?

12de togo ock med sig Lot, Abrams brorson, och hans ägodelar, när de tågade bort; ty denne bodde i Sodom.

Det där Lot har det inte lätt. När han äntligen kom undan från sin rövare till farbror kom det ännu värre brottslingar och kidnappade honom.

13Men en av de räddade kom och berättade detta för Abram, hebren; denne bodde vid den terebintlund som tillhörde amoren Mamre, Eskols och Aners broder, och dessa voro i förbund med Abram.

Jag tror att vi kan låta bli att lägga Mamre, Eskol och Aner på minnet. Det är typiskt sådan information som har lagts till bara för att fylla ut berättelsen.

14Då nu Abram hörde att hans frände var fången, lät han sina mest beprövade tjänare, sådana som voro födda i hans hus, tre hundra aderton män, rycka ut, och förföljde fienderna ända till Dan.

Hade Abram 318 tjänare? Nej, tydligen hade han många fler, eftersom de han tog med sig var hans mest beprövade. Hur många procent av Jordens befolkning var tjänare hos Abram? Och vem var det som sa att brott inte lönar sig?

15Och han delade sitt folk och överföll dem så om natten med sina tjänare och slog dem, och förföljde dem sedan ända till Hoba, norr om Damaskus,

En liten grupp av Abrams tjänare besegrade den stora arm, som hade skövlat nästan hela världen? Jag vill inte vara respektlös, men den här tidens härförare var väldigt mesiga. Två av de goda kungarna blev rädda och sprang när de såg några hål i marken, resten av den ljusa sidan bara försvann och ondingarna la benen på ryggen när Abrams 318 butlers kom smygande. Men jag antar att detta betyder att bedragaren Abram är Jordens härskare.

16och tog tillbaka allt godset; sin frände Lot och hans ägodelar tog han ock tillbaka, ävensom kvinnorna och det övriga folket.

Om jag känner Abram rätt innebär detta ändå att Lot är utblottad. Efter de där äventyren, där han och hans hustru lurade av olika kungar stora rikedomar genom att lura i dem att Sarai var Abrams syster och att hon ville gifta sig med dem, vet man vad Abram går för. Inte kommer han att lämna tillbaka något till Lot.